Jag letar efter en länk till UNT för fyra år sedan, men den tycks borttagen.

För fyra år sedan idag, den 14/7 2012, publicerades min debattartikel i UNT. Den handlade om min oro över vad som skulle hända med oss alla patienter som fått cancer i bukhinnan. Akademiskas kirurger fick inte skicka remisser till UCC - Uppsala Cancer Clinic - till Haile Mahteme som var den ende då som tillsammans med sitt team, kunde operera oss med varma cellgifter direkt i magen, och i bästa fall ge oss flera år av ytterligare liv.

Vi kan se detta som ett stort svek mot alla sjuka och ett svek mot den fantastiske man, människa och specialist som av hela sitt hjärta ville hjälpa oss. Istället drev landstinget genom sitt agerande verksamheten och honom i konkurs. Detta debatterades länge och väl i media, men politikerna och sjukhuschefen ville inte ge sig. De vägrade låta Haile hjälpa patienterna. De ville bestämma att patienterna skulle behandlas på Akademiska med mer traditionella metoder.

För min del blev det så lyckligt att jag på privat väg (med hjälp av många vänner som samlade in pengar) kunde opereras av Haile med team, trots avsaknad av remiss.

Men hur har det gått för alla andra?

Jag har hittills levt fyra år ytterligare. Min cancer är nu i ett obotligt stadium och ingen vet hur mycket tid jag har kvar, men jag är oerhört tacksam för att ha fått dessa år och jag ville så gärna att alla självklart skulle få samma chans.

Vi som har cancer vill leva så länge vi kan ha ett fint liv.

Min cancer har verkligen kämpat med mig. Först i min tjocktarm där den växte sig stor, kompakt och frodig och sedan blev bortskuren hösten 2011.

Sedan fick den cellgifter men gav sig inte utan bubblade upp i buken där den växte sig megamegastor och bredde ut sig som knytnävar och basketbollar i bukhinnan överallt på alla organ, men blev bortskrapad, bortskuren, bortbränd och cellgiftsdränkt hösten 2012.

Därefter höll den sig lugn och tyst och osynlig i drygt ett år men har sedan försökt poppa upp med små samlingar i bukhinnan, i lungsäcken och i skelettet, och fått sig rejäla bakslag av mera cellgifter och Avastin under 2014 och 2015.

Och nu hösten 2015, när cancern ändå har spridit sig, fått fler kyssar av cellgifter och när den inte längre går att operera bort, då har jag tänkt att det är kört.

Men ... det är kanske en tankekullerbytta!

För även om det blivit nya metastaser har de ju trots allt krympt av behandlingen de fått och kanske är min cancer inte alls så stor och stark som jag trott, utan av en trött och långsam liten krympande sort. En seg historia som inte orkar vara aggressiv och slagkraftig längre.

Min cancer är kanske en cancer som tappat sugen. (Det skulle ju i så fall bli min räddning!) Och nu ska vi ta och stråla eländet också. Sedan tycker jag att den kan gå och gömma sig.

Ja nu har du faktiskt kämpat klart, cancer. Men jag tänker kämpa mot dig! Ja, du hörde vad jag sa: Ta och ge dig nu din trötta och sega gamla historia! Nu har jag tröttnat på dig och vill inte ha med dig att göra mer.

Jag ser att våren är här igen. Jo jag har trots all smärta till och med tagit en promenad idag och nästan blåst omkull i vårvindarna. Och jag tänker på att jag lever på extratid.

Vi är många människor som tack vare sjukvården fått längre tid att leva på, trots våra svåra sjukdomar.

Nu är det hela tre och ett halvt år sedan jag med stark smärta i magen åkte in för första gången till akuten. Smärtan var så svår och först förstod man inte vad upphovet till den var, men det visade sig den gången att det var en stor cancertumör i tjocktarmen som orsakade den starka värken. Så började min tid med cancer. Jag opererades och fick cytostatika. Smärtan var borta och jag var hoppfull.

Ett halvår senare (för tre år sedan) kom mer akut smärta och fler akutenbesök. Då var hela buken full av metastaser. Det blev nya cellgifter och en ännu större operation.

Med operationerna och tillhörande cellgiftsbehandlingar som gjordes hösten 2011 och hösten 2012 har jag fått många månader och t o m år tillgodo. Man kan säga att jag fick liv på övertid. Jag hoppades på att jag kanske till och med skulle få vara fortsatt frisk.

Och så för ett år sedan, våren 2014 fick jag ny smärta. Denna gång satt smärtan i bröstet och jag började nya cellgiftsbehandlingar för att försöka stoppa tillväxten av nya metastaser i lungsäck, bukhinna och i bröstkorgen. Smärtan och cancern motades på nytt med cellgifter, Avastin och värktabletter. Tumörerna finns kvar, men de stannade upp i tillväxt ett tag och gav mig ytterligare tid att leva på. Snacka om att jag haft tur! Jag har fått hjälp mot smärtan. Och att jag fått tid!

Nu, år 2015 efter nyåret, tilltar smärtan i bröstet igen. Jag äter morfin och är så ledsen och så trött på smärta! Cancern är aktiv och nya knottror samt vätska har synts i lungsäcken. Och idag den 10 mars har tumörmarkören S--CA 125 stigit till ett värde på 95,4. (Den låg på
60,9 den 17/2 och skulle vara på <35 om cancern inte vore aktiv.).

Ja. Tyvärr. De starka vårvindarna tycks rumla om även inne i min kropp. Cancern är synnerligen aktiv igen. Och smärtan blir starkare och starkare och är nedbrytande. Jag har så jobbigt att jag inte vet hur jag ska klara det. Jag får ta mer och mer Dolcontin och Morfin - har åter igen ökat dosen idag - och ska börja nya cellgiftsbehandlingar på torsdag i hopp om att få finnas kvar ett tag till.

Men orkar jag? Och går det att mota cancern denna gång?

Jag undrar hur ont jag ska behöva ha och hur länge. En läkare som jag pratade med idag sa att om cellgiftsbehandlingarna och den högre dosen morfin inte hjälper mot smärtan, får man överväga strålning mot smärtan. Då måste cellgiftsbehandlingen avbrytas ...

Men än är vi inte där. Jag ska påbörja cellgiftsbehandlingen på torsdag först. En sak i taget.

Jag tar mer Dolcontin och mer Morfin meda. Jag sitter upp i sängen och försöker sova, för jag kan inte ligga ner, eftersom tumörerna smärtar mer i liggande läge. Och jag hoppas, hoppas, hoppas på att smärtan ska dämpas. Jag hade tänkt hälsa på på jobbet idag eller imorgon, men orkar inte. Istället försöker jag andas lugnt, vila, slappna av och mentalt ta sats för att orka sätta mig i cytostolen igen på torsdag. Och så hoppas jag att det ska vara till min hjälp. Igen.

Så kan det vara att ha cancer i det skede jag befinner mig i. En vacker blåsig vårdag som denna. När fåglarna sjunger och videkissarna spricker ut. Allting är så fantastiskt och bra och underbart i mitt liv, utom den olycksaliga sjukdomen. Och den förtärande smärtan!

Jag träffade läkaren på kirurgen idag. De har på CT-röntgen sett ett område på 2-3 cm mellan diafragman och levern, som de tror kan vara en tumör. Nu blir nästa steg en PET-CT-röntgen. Jag ska bli kallad inom de närmsta veckorna. När de sett resultatet på den röntgen, fattas beslut på ett tisdagsmöte, om det går att operera eller om det blir annan behandling.

Jag anade att det var dags. Värken som jag har haft ett tag nu har ju inte gett med sig.
Men det känns samtidigt lite overkligt. Nu är det tredje gången, tredje versionen av min sjukdom: Cancer.3

Försöker smälta beskedet. Och börjar min väntan igen. Väntan på vad som ska hända och hur allt ska gå. Är det bara denna enda lilla knöl, så ska det väl gå lätt att ta bort den. Men om det spridit sig mer kan det ju vara värre.

Jag väljer att tro att det ska gå bra. Hoppas och tror!

För en vecka sedan idag, blev jag intervjuad på telefon när jag satt i bilen på väg upp till mina föräldrar i Sundsvall. Journalisten Ulrika Fallenius ringde och ville skriva en artikel om mina erfarenheter av cancervård. Eftersom tidningen också ville ha en bild på mig till artikeln, skickade jag bilden ovan, som min man Peter tog på mig i mina föräldrars lägenhet samma dag. Artikeln publicerades i en tidning som gick som bilaga i Svenska Dagbladet på Världcancerdagen den 4/2. Den handlar om när jag fick tarmcancermetastaser i bukhinnan och kämpade för att få operation hos specialisterna på Uppsala Cancer Clinic. Och att det kan löna sig att kämpa för den vård man har all rätt till att få. 

Hoppas nu att artikeln kan ge hopp till den som är sjuk och söker hjälp!

Artikeln finns på nätet också. Här är den: "Jag har haft tur som en tokig". Läs den gärna.

En fråga som jag vill lägga till är:

Ska man verkligen behöva ha tur för att få rätt vård?