Häromdagen intervjuades Ola Ringdahl  i Gomorron Sverige, om sin nyutkomna bok Att stå bredvid cancer. Hans bok handlar om de närstående till cancersjuka. Det är ju så att även de närstående hamnar i kris och behöver stöd och hjälp. Kanske kan boken hjälpa någon att söka hjälp och få oss att förstå bättre.

Det är inte lätt att vara närstående, att stå bredvid och inte veta vad man kan göra. Jag fick en fråga av en bloggläsare som har en mamma som insjuknat i cancer. Han undrade om det verkligen ska ta så lång tid mellan beskedet att man har cancer och starten på behandlingen. Jag vet att väntandet är i det närmaste olidligt. Men om patienten vet att väntandet finns där därför att det sker noggranna analyser av biopsier och konferenser där kompetenta experter diskuterar hur den bästa vården för just mig ska bli, då kan väntandet gå an. Tyvärr vet patienten inte om hens väntan beror på att noggrant, kompetent arbete pågår eller om hen får vänta därför att ingen har tid att titta på hens fall.

Jag läste i UNT idag att cancerpatienter inte får den behandling de har rätt till. "Inte ett enda landsting når upp till de mål Socialstyrelsen har för cancervården". Det är Jan Zedenius, medicinskt sakkunnig på Cancerfonden, som uttalar sig. Samma innehåll finns i artiklar i andra tidningar, ser jag när jag söker på nätet. Jag hittade i SvD följande artikel: Vården har svårt nå cancermål. 

Läs gärna artikeln! Jag reagerade när jag såg detta: "- Varje patient med tjocktarmscancer har rätt att bli bedömd av flera experter före behandling. Får man inte en sådan bedömning kan resultatet bli att en tumör som kunde ha opererats bort felaktigt bedöms som omöjlig att operera. Cancerpatienter riskerar alltså att gå miste om botande behandling, vilket är en stor tragedi för alla som drabbas, säger Jan Zedenius."

Det är klart att man som patient undrar om det hade gått att få en bättre behandling. Tänk om jag hade kunnat bli botad! Samtidigt känner jag för min egen del i detta skede att det inte gagnar mig att gå och grubbla över hur allt gått till. Jag vill bara att så många som möjligt ska arbeta för att cancervården ska bli bättre och att alla sjuka ska ha den vård de har rätt till att få.

(Nu med fungerande länk)

Erfarenhet är viktig när det gäller sjukvårdens kvalitet. I ett litet land som Sverige, innebär det att vi bör centralisera vissa ingrepp/ operationer och metoder, för att de yrkesutövande teamen ska ha tillräckligt stort "flöde" av patienter/ sjukdomsfall att bygga sin erfarenhet på. Tidigare har jag skrivit mycket om detta när det gällde de operationer som UCC (Uppsala Cancer Clinic) var specialiserade på - metastaserad kolorektalcancer som utvecklats till bukhinnecancer, men även annan bukhinnecancer med andra ursprung. Att UCC (Uppsala Cancer Clinic) fick stänga ner sin lyckosamma verksamhet där man räddade så många liv, var ett resultat av ett dunkelt spel inom landstingen i Sverige, som vi inte fick full insyn i.

Men att det även finns orättvisor inom vården i tidigare skeden av cancersjukdom är viktigt att veta.

Jag tror att vi patienter nu måste höja vår röst även i tidigare skede av vår sjukdom. Nu verkar det som om vi måste "kolla" hur just vårt närmaste sjukhus har det med sin erfarenhet. Hur kan vi påskynda en mer rättvis vård? Hur ska vi se till att patienter med samma sjukdom ska få likvärdig vård? Ska vi be att få opereras på ett annat sjukhus eller åtminstone få second opinion även när det gäller behandling av "vanlig" kolorektalcancer.

Läs i denna artikel - Rätt kirurg ska operera  - vad tre personer tycker om och debatterar till SKL (Sveriges kommuner och landsting), när det gäller vikten av att centralisera kolorektalcanceroperationer. De tre personerna som debatterar är: Bo Karlsson, förbundsordförande ILCO, Tarm-uro och stomiförbundet, Birgitta Rehnby, ordförande Mag- och tarmförbundet och Lars Påhlman, professor emeritus och kolorektalkirurg samt styrelseledamot ILCO, Tarm-uro och stomiförbundet.

"Kolorektalcancer, dvs. tjock- och ändtarmscancer, är den andra vanligaste cancersjukdomen hos båda könen och drabbar 6 000 svenskar/år. Det är vid sidan om lungcancer den cancerform som dödar flest."

Många reagerar på UCC-konkursen och det som tvingat fram den. Många undrar varför inte sjukhusledning och landstingspolitiker får stå till svars för vad de gjort mot Haile Mahteme, UCC och alla patienter som inte längre kommer att kunna få den vård de behöver.

I UNT idag finns flera insändare. Några av dem länkar jag till här:

Stor skandal om UCC

Hur kunde detta hända?

Hoppas du är förberedd när patienterna dör i köerna

Folkpartisten Ismail Kamil vill också sammanfatta vad som hänt i UCC-historien.Hans slutsats efter konkursen blir en önskan om att avskaffa landstingen. Om det skulle bidra till en mer rättvis vård vore det ju bra. Läs hans artikel i UNT.

Avskaffa landstingen!

Så det ser ut som om det handlade om prestige från sjukhusledningens sida ändå. Kan det vara så att Haile Mahteme var för frispråkig när han kritiserade Akademiska sjukhuset för att inte ge tillräckligt med operationstider till alla svårt sjuka i cancer i bukhinnan, medan han fortfarande arbetade på UCC? Kan det vara så att när han meddelade att han för patienternas skull i så fall öppnar en egen klinik och också att han gjorde det - Uppsala Cancer Clinic sommaren 2012- då brast det helt för sjukhusledningen, som kände sig trampade på tårna.

Vi minns ju också att sjukhusdirektör Lennart Persson inte på några villkor ville remittera till UCC. Det gick han ut med i media. Han såg också till att den första "oberoende" utredningen kom fram till att UCC inte var patientsäkert.

Jag blev diagnosticerad med spridd tarmcancer i bukhinnan våren 2012 och läkarna på Akkis fick inte remittera mig till UCC. Jag blev remitterad till Frankrike! Sedan ordnade andra goda krafter hjälp så att jag kunde opereras på UCC i alla fall och därefter har jag fått 1 1/2 år utan cancersymtom! En mycket fin och värdefull tid! Nu säger läkarna på Akkis att det inte går att operera den cancer som spritt sig på nytt i buken och i bröstkorgen och så jobbig är ju den här sjukdomen. (Men jag kan aldrig veta om det hade gått att göra något ifall andra läkare varit inblandade och jag fått gå på tätare kontroller.)

I UNT skriver läkaren och politikern Erik Norberg (fp) idag, att de försökt få till avtal mellan UAS och UCC men att sjukhusledningen hävdat först att patientsäkerheten inte räckt till och sedan att juridiken inte tillåtit avtal. (Båda de argumenten finns för övrigt emotsagda och senare utredningar visar motsatsen, men det har landstingspolitikerna blundat för.)

"Patientsäkerheten är ett argument som inom sjukvården ofta används när man vill döda en diskussion. Vem vågar säga emot någon som hävdar att patientsäkerheten inte är tillräcklig? Denna torde vara fullt tillräcklig vid UCC med dagens lokalisation och organisation. Inga akuta problem har hittills uppstått under de 21 månader verksamheten pågått med mer än 200 operationer."

Läs artikeln här: Vi ville men kunde inte.

Att fp inte kunde få till avtalet märks ju. Men varför blev det som det blev? Hur kan man det få till så att högklassig vård som räddar liv inte används när patientunderlaget och behovet finns?