Alltmer tyder på att läkarna idag inte får behandla patienterna så som de egentligen vill. Sjukhusledningar och politiker styr verksamheterna på ett sätt som begränsar utövandet av vård. Det är pengar som styr, inte vårdbehov.

Om det stämmer är det ekonomiska avgöranden istället för medicinska avgöranden som ligger som grund för om jag som patient ska opereras eller inte.

Och det är ekonomiska strukturer som gör att vårdplatser stängs. Ska politikers och ledningars misskötsel av verksamhet få resultera i att dödssjuka inte får rätt vård och blivande föräldrar måste resa till sjukhus i andra kommuner och inte vet var de ska få plats att föda?

Idag i UNT, protesterar fd sjukhusdirektörer och fd landstingsdirektörer i en debattartikel mot dagens toppstyrda sjukvård. De avslutar sin artikel så här: "Att öka toppstyrningen i en kunskapsorienterad organisation som sjukvård, kanske i synnerhet vid ett universitetssjukhus, är att gå på fel väg. De professionella krafterna försvagas, entusiasmen upphör  och den stolthet över gjorda arbetsinsatser som är nödvändig för trivsel - och effektivitet - försvinner. Då är det viktigare att visa stor tillit till sina medarbetare." Läs: Toppstyrd sjukvård, av Gunnar Lundqvist, Per-Olof Osterman och Kurt Rönnblom.

Vart tog kuraget vägen, doktorer?

Att inte låta specialister operera, utan ge kirurger med begränsad kunskap ansvaret, är förödande. Resultatet för patienten blir självklart bättre när den som opererar är erfaren och kunnig. Läs Cancerfondens blogginlägg: Bättre resultat när kirurg med stor vana opererar.

Vad det gäller bojkotten mot UCC - Uppsala Cancer Clinic - har den som bekant konsekvenser som drabbar oss patienter. Nu får färre cancersjuka patienter den hjälp som ger förlängt liv. Varför? Hur känns det för läkarna att inte kunna remittera till den som kan rädda liv?

Flera insändare i UNT handlar om detta. Läs Christina Petterssons Skandalen är ett faktum! Och i dagens UNT kommer onkologen Inger Andréassons insändare: Sätt patienten först!, där hon frågar vad doktorerna är rädda för.

Inger Andreasson undrar vart doktorernas kurage tagit vägen. "Hur klarar ni att sitta framför en svårt sjuk patient och veta att det finns hjälp, men vi har fått order både muntligt och skriftligt att inte skicka patienter till UCC?"

Hon avslutar sin insändare så här: "Vad är vi doktorer rädda för? Nej, det är dags att doktorerna tar makten över hur patienterna ska behandlas och inte låta sjukhusledningen styra behandlingsval!"

Och jag fyller i:

Vi patienter vill ju känna oss trygga med att vi verkligen får den bästa vården.

Får vi det?

Vad säger ni doktorer?

Så här den 1 maj kan jag inte låta bli att vara politisk. Dagens vård är bra men ännu inte tillräcklig och jämlik!

Erik Weiman tycker att man har försökt allt för att få till ett avtal med UCC. Jag säger bara jaså. Konstigt att det inte blev något samarbete då på något plan. Här uttalar sig Erik Weiman i UNT: Privatisering inte alltid rätt lösning.

Karin Dannaeus har skrivit en insändare i ämnet också: Det handlar om människoliv. Och nog är det märkligt att man i detta land inte tillhandahåller tillräckligt antal operationer som motsvarar behovet hos bukhinnecancersjuka? Hur planerar man?

Det finns också en notis i tidningen om att två kvinnor försökt få betalt för den vård de lagt ut själva hos UCC. Det är ju en stor kostnad och självklart vill man ha tillgång till den bästa vården. Men nej. De får inga pengar tillbaka av landstinget.  Läs artikeln här: Kräver landstinget för vårdkostnader.

Själv är jag just nu inlagd på onkologavdelningen på Akademiska sjukhuset.

Min tarmcancer blev opererad 2011. Jag fick metastaser i bukhinnan - bukhinnecancer med utgång från tarmcancern - 2012 och kunde efter många om och men opereras på UCC i september 2012. Efter det kände jag mig frisk länge, men nu har det kommit nya metastaser i bukhinnan, i bröstkorgen och i lungsäcken på höger kroppshalva. Eftersom cancern spritt sig så kan jag inte opereras längre, utan behandlas med cytostatika och Avastin. Jag har haft lite otur med starten här, då jag fick mycket biverkningar. Hoppas bli bättre snart så att jag kan åka hem imorgon och leva som vanligt till nästa behandling om ca 10 dagar.

Jag kanske ska tillägga också att förutom att man minskat på operationsmöjligheter, har man minskat på vårdplatserna. Här på de två onkologavdelningarna fanns förut över 20 platser på varje avdelning. Nu bara 14 per avdelning. Det blir körigt för såväl patienterna som ibland måste ligga i korridorerna och för personalen. Personalen gör ett strålande jobb. Man blir så väl omskött trots de svåra förutsättningarna. Men nog önskar man att det skulle se bättre ut totalt. Att alla fick lika vård. Att alla fick den bästa vården! Att personalen hade möjligheter att klara av allt på ett rimligt sätt utan att slita ut sig.

Men sjukhuspolitikerna och sjukhusledningen är i alla fall stolta över sitt sjukhus.

Trots att Haile Mahteme på UCC - Uppsala Cancer Clinic - är den erkänt bäste och mest erfarne specialisten på att operera bukhinnecancer och trots att UCC har dokumenterat hög kvalitet, vägrar landstinget i Uppsala att samarbeta med UCC och att remittera patienter dit. Man säger att det inte går och stöttar sig på sina egna jurister. Men en av landets bästa jurister säger att det visst går att remittera vid behov. Bara viljan finns.
 
Varför finns inte viljan att låta patienter få den bästa vården?
 
Se gårdagens inslag i SVT Uppland här: UCCs vård får bra betyg.

Folkpartisten Ismail Kamil sitter i riksdagen och har tidigare varit landstingsråd i Uppsala. Han var med i debatten "Varför hindras patienter från att vårdas på Uppsala Cancer Clinic?" som hölls på Politiska knuten i Uppsala i oktober. (Jag var där och lyssnade och du kan läsa vad jag skrev på bloggen om debatten här: Ja varför? ) 

Ismail Kamil har bjudit in Uppsala Cancer Clinic - UCC - till Socialutskottet för att de ska få ge exempel på hur det kan se ut med den ojämlika vården i Sverige. Haile Mahteme har nu varit där på ett första inledande möte en morgon, då han berättade lite om de ojämlika villkoren för patienter från olika län i Sverige, där somliga blir remitterade till operation och andra inte. Med på mötet var representanter från s, c, fp och kd. Även SKL var representerade.

Fler möten med Socialutskottet ska följa och det är jag som patient mycket glad för.

Kanske kan det hända något positivt när frågan om det ojämlika remitterandet lyfts upp en nivå?

(Så här skrev Ismail Kamil på sin blogg "I medborgarens tjänst" den 31/12 2013: Grattis Haile Mahteme! UNT:s läsare utsett dig till läsarnas upplänning 2013 )

För en vecka sedan idag, blev jag intervjuad på telefon när jag satt i bilen på väg upp till mina föräldrar i Sundsvall. Journalisten Ulrika Fallenius ringde och ville skriva en artikel om mina erfarenheter av cancervård. Eftersom tidningen också ville ha en bild på mig till artikeln, skickade jag bilden ovan, som min man Peter tog på mig i mina föräldrars lägenhet samma dag. Artikeln publicerades i en tidning som gick som bilaga i Svenska Dagbladet på Världcancerdagen den 4/2. Den handlar om när jag fick tarmcancermetastaser i bukhinnan och kämpade för att få operation hos specialisterna på Uppsala Cancer Clinic. Och att det kan löna sig att kämpa för den vård man har all rätt till att få. 

Hoppas nu att artikeln kan ge hopp till den som är sjuk och söker hjälp!

Artikeln finns på nätet också. Här är den: "Jag har haft tur som en tokig". Läs den gärna.

En fråga som jag vill lägga till är:

Ska man verkligen behöva ha tur för att få rätt vård?