(Nu med fungerande länk)

Erfarenhet är viktig när det gäller sjukvårdens kvalitet. I ett litet land som Sverige, innebär det att vi bör centralisera vissa ingrepp/ operationer och metoder, för att de yrkesutövande teamen ska ha tillräckligt stort "flöde" av patienter/ sjukdomsfall att bygga sin erfarenhet på. Tidigare har jag skrivit mycket om detta när det gällde de operationer som UCC (Uppsala Cancer Clinic) var specialiserade på - metastaserad kolorektalcancer som utvecklats till bukhinnecancer, men även annan bukhinnecancer med andra ursprung. Att UCC (Uppsala Cancer Clinic) fick stänga ner sin lyckosamma verksamhet där man räddade så många liv, var ett resultat av ett dunkelt spel inom landstingen i Sverige, som vi inte fick full insyn i.

Men att det även finns orättvisor inom vården i tidigare skeden av cancersjukdom är viktigt att veta.

Jag tror att vi patienter nu måste höja vår röst även i tidigare skede av vår sjukdom. Nu verkar det som om vi måste "kolla" hur just vårt närmaste sjukhus har det med sin erfarenhet. Hur kan vi påskynda en mer rättvis vård? Hur ska vi se till att patienter med samma sjukdom ska få likvärdig vård? Ska vi be att få opereras på ett annat sjukhus eller åtminstone få second opinion även när det gäller behandling av "vanlig" kolorektalcancer.

Läs i denna artikel - Rätt kirurg ska operera  - vad tre personer tycker om och debatterar till SKL (Sveriges kommuner och landsting), när det gäller vikten av att centralisera kolorektalcanceroperationer. De tre personerna som debatterar är: Bo Karlsson, förbundsordförande ILCO, Tarm-uro och stomiförbundet, Birgitta Rehnby, ordförande Mag- och tarmförbundet och Lars Påhlman, professor emeritus och kolorektalkirurg samt styrelseledamot ILCO, Tarm-uro och stomiförbundet.

"Kolorektalcancer, dvs. tjock- och ändtarmscancer, är den andra vanligaste cancersjukdomen hos båda könen och drabbar 6 000 svenskar/år. Det är vid sidan om lungcancer den cancerform som dödar flest."

Cancer är en oberäknelig historia. Jag börjar tro att jag verkligen har "tur som en tokig".

Trots att jag fick så dystra besked i våras med återigen nya metastaser, som förmodligen inte skulle gå att hejda (cancer för tredje gången), så tycks medicineringen jag fått i somras ha stoppat upp förloppet. Det är nu snart fem månader sedan senaste cellgiftsbehandlingen och cancern slumrar fortfarande. Tumörerna är kvar, men alla värden är bra och ingen förändring syns på röntgen. Både jag och doktorn gladdes åt provresultaten och nog är det förunderligt hurdana vändningar den här sjukdomen kan ta. Ibland fungerar behandlingarna och vården! (Det enda smolket i bägaren är värken, tröttheten och oron.)

Det goda beskedet från röntgenresultat och blodprover innebär att jag slipper cellgiftsbehandling denna gång också! Nästa röntgen och provtagning planeras till om två månader. Då är vi framme i februari.

Detta var ju absolut den bästa julklappen jag kunde få!

Igår var det Tarmcancerdagen och jag har läst och sett att man bland annat pratade om att väntetiderna för de olika undersökningarna och utredningarna som ska göras i sjukvården är på tok för långa i Sverige. (Det kan jag som patient också hålla med om.)

Man beställer en undersökning åt gången och sedan rullar veckorna på mellan undersökning, resultat, bedömning, beställning av ny undersökning, resultat, bedömning ...

"I Danmark är cancer en akutsjukdom som behandlas enligt ett så kallat cancerpaket, ”Pakkeforlöb”. Det innebär i realiteten att en patient med misstänkt cancer direkt ska in i ett ”behandlingspaket” där allt bokas in och görs efter ett förutbestämt schema. När en remiss kommer ska alla undersökningar och utredningar vara inbokade inom nästkommande kalendervecka. Måndagen därpå är det konferens med alla olika vårdinstanser som lägger upp hela behandlingsplanen. Därefter blir patienten opererad, strålbehandlad eller får igång annan behandling. Totalt under 10–14 dagar."

Citatet ovan är hämtat från en debattartikel i Dagens Medicin: ”Titta på hur Danmark löst cancervården, ministern!”

TV4 hade också ett inslag i frågan: Lång väntan på operation av tarmcancer

Läkaren och patienten Anders Holtz vädjade till sjukhusledning och politiker för ett helt år sedan idag: "Släpp på remisshindret och börja remittera till UCC! Se till att den här patientgruppen får den vård den behöver".

Läs mer och se inslaget i TV4-nyheterna här: Skillnad på folk och folk. 

Nu, ett år senare(!), är det väl ändå "dags att gräva ner stridsyxan"!

Det är inte alltid lätt att välja väg. Ska jag söka läkare för mina magproblem eller inte? Är det stress eller något mer allvarligt? Vad är normalt och inte?

Om och om funderar jag om det jag känner är värt att kollas upp nu eller om jag ska vänta till nästa gång jag blir kallad för provtagning och röntgen. Jag har ju redan opererats, först en gång för tarmcancer och året därpå för metastaser i bukhinnan. Det är väl så att jag helt enkelt inte vill bli sjuk igen med allt vad det innebär av behandlingar. Så om det inte känns akut, försöker jag bortse från att magen känns stoppad ...

Men det är verkligen inte alltid som man vet när man är klok eller dumdristig. Är det bäst att vänta eller att söka för det allra minsta?

Idag såg jag en bra film om två tjejer som beskriver hur man ibland kan upptäcka symtom på tarmcancer. Jag tycker att den är vär att spridas. Titta på den! Den kanske ger dig ledning i hur du ska göra.