Jag har reagerat på detta tidigare, hur vi pratar om cancer och hur vi felaktigt tror att det beror på den cancersjuka personen själv, om den ska klara sig eller inte. Men vi som har cancer kan inte bestämma oss för att "vinna över cancern" eller "besegra" den. Vi kan bara hoppas att vården kan bli lyckosam och låta oss få leva lite till. 

Läs vad cancerläkaren och författaren Stefan Einhorn förklarar i denna artikel: Vi förlorar inte kampen mot cancer

Uppsala Cancer Clinic var en framstående klinik i Uppsala, där man opererade bukhinnecancer enligt Sugarbaker-metoden. Många patienter fick behandling där och kunde på så vis leva ytterligare en tid, kanske flera år och vissa blev helt friska. Det var en otrolig sorg när kliniken tvingades lägga ned, av skäl som man knappt kan tro är sanna. Trots att det fanns mängder av patienter som behövde denna vård, ströps remitterandet till kliniken. (Idag får bara en bråkdel av sjuka patienter denna vård, eftersom det inte finns tillräckligt med kunniga specialister som kan utföra så avancerade operationer.)

De som arbetade på Uppsala Cancer Clinic - UCC - var alla oerhört skickliga i sina yrkesutövanden och det var ett sammansvetsat gäng som arbetade prestigelöst. Alla ville hjälpas åt att ge patienterna god vård.

Häromdagen fanns ett reportage i UNT, där man berättade om vad några av den f d personalen på UCC gör idag, efter UCCs konkurs. Läs artikeln här:  "Här får man en spruta, inte cellgifter"

Jag  har själv fått vård på UCC och därmed flera extra år att leva på. Jag vill därför också passa på att tacka er alla för det fina jobb ni gjorde på UCC och jag önskar att ni alla har fått bra jobb och att ni så småningom har kommit över den kris som konkurs och uppsägning kan leda till. Lycka till med era nya arbeten! 

Häromdagen intervjuades Ola Ringdahl  i Gomorron Sverige, om sin nyutkomna bok Att stå bredvid cancer. Hans bok handlar om de närstående till cancersjuka. Det är ju så att även de närstående hamnar i kris och behöver stöd och hjälp. Kanske kan boken hjälpa någon att söka hjälp och få oss att förstå bättre.

Det är inte lätt att vara närstående, att stå bredvid och inte veta vad man kan göra. Jag fick en fråga av en bloggläsare som har en mamma som insjuknat i cancer. Han undrade om det verkligen ska ta så lång tid mellan beskedet att man har cancer och starten på behandlingen. Jag vet att väntandet är i det närmaste olidligt. Men om patienten vet att väntandet finns där därför att det sker noggranna analyser av biopsier och konferenser där kompetenta experter diskuterar hur den bästa vården för just mig ska bli, då kan väntandet gå an. Tyvärr vet patienten inte om hens väntan beror på att noggrant, kompetent arbete pågår eller om hen får vänta därför att ingen har tid att titta på hens fall.

Jag läste i UNT idag att cancerpatienter inte får den behandling de har rätt till. "Inte ett enda landsting når upp till de mål Socialstyrelsen har för cancervården". Det är Jan Zedenius, medicinskt sakkunnig på Cancerfonden, som uttalar sig. Samma innehåll finns i artiklar i andra tidningar, ser jag när jag söker på nätet. Jag hittade i SvD följande artikel: Vården har svårt nå cancermål. 

Läs gärna artikeln! Jag reagerade när jag såg detta: "- Varje patient med tjocktarmscancer har rätt att bli bedömd av flera experter före behandling. Får man inte en sådan bedömning kan resultatet bli att en tumör som kunde ha opererats bort felaktigt bedöms som omöjlig att operera. Cancerpatienter riskerar alltså att gå miste om botande behandling, vilket är en stor tragedi för alla som drabbas, säger Jan Zedenius."

Det är klart att man som patient undrar om det hade gått att få en bättre behandling. Tänk om jag hade kunnat bli botad! Samtidigt känner jag för min egen del i detta skede att det inte gagnar mig att gå och grubbla över hur allt gått till. Jag vill bara att så många som möjligt ska arbeta för att cancervården ska bli bättre och att alla sjuka ska ha den vård de har rätt till att få.

Tur och otur? Jo jag vill ju gärna se det som om det är slumpen som avgör om vi blir sjuka. Och om vi får vara friska. Till viss del kan vi sköta om oss och försöka leva hälsosamt, men ingen har någon garanti att få vara frisk. Livet går inte att styra i alla detaljer.

Nu har forskningen visat att tur och otur spelar in när det gäller cancer. I Dagens medicin finns en liten artikel om detta: "Otur" viktigaste cancerorsaken.

Vi som är sjuka i cancer, vi kämpar på med livet, behandlingarna, symtomen, tankarna och känslorna. Men hur det ska gå och hur länge vi får leva är aldrig självklart. Hur mycket vi än kämpar är utgången aldrig säker. För den beror på så mycket annat än vad vi kan styra över. Vi måste bara försöka finna oss i vad som sker. Det är ingens fel eller skuld. Vi kan inte "vinna kriget mot cancern" på ren vilja. Det handlar inte om prestationer. Det är något vi möter i livet som ibland kan sluta med att vi blir friska och ibland att vi blir kroniskt sjuka. Eller att vi dör. 

Åsa Beckman skriver om det i dagens DN:

Omänskligt att ge den sjuka ansvaret för cancern.