Vi som är sjuka i cancer, vi kämpar på med livet, behandlingarna, symtomen, tankarna och känslorna. Men hur det ska gå och hur länge vi får leva är aldrig självklart. Hur mycket vi än kämpar är utgången aldrig säker. För den beror på så mycket annat än vad vi kan styra över. Vi måste bara försöka finna oss i vad som sker. Det är ingens fel eller skuld. Vi kan inte "vinna kriget mot cancern" på ren vilja. Det handlar inte om prestationer. Det är något vi möter i livet som ibland kan sluta med att vi blir friska och ibland att vi blir kroniskt sjuka. Eller att vi dör.
Åsa Beckman skriver om det i dagens DN: