På morgonen vaknade jag
som vanligt och tog min medicin, sedan vilade jag och somnade. Efter en en stund fick jag en hostattack som gav mig så ont i bröstet. Jag hade svårt att få luft och kände mig som om jag skulle drunkna.

Men jag klev upp ur sängen och ut för att få lite frisk luft och för att titta på lusthuset som glänste så vackert i solskenet. Anna-Karin följde mig på den lilla promenaden och Peter visade hur fint det blivit inomhus.
Hans och Peter har köpt ett runt bord, som de sågat mitt itu, och ställt mot väggen. Det blev så bra som avställningsbord. Sedan är där så fint med levande ljus i ljuskronor och ljus som lyser av samlat dagsljus, samt bord med duk och glasskiva på och korgstolar med fårskinn i. Nu är det så mysigt där!

Sedan gick vi en pytteliten sväng på bruksgatan. Men allt vilande har gjort mig svag. Eller all svaghet sipprar fram nu som ett resultat av allt jag gått igenom. Jag orkar inte mer helt enkelt, efter all sorg och alla sorgereaktioner. Nu är jag så trött och behöver arbeta lugnt.

Allt känns overkligt. Jag träffade en för mig ny läkare igår på Onkologen. Hon visade mig att röntgenresultat och provresultat såg bra ut. Hon ville också be röntgenläkaren om att få titta igenom röntgenbilderna en extra gång. Idag har de tittat igenom alla resultat tillsammans.

De ser nu bara en tumör. Den är ungefär tre centimeter och sitter intill levern. Allt annat verkar ha försvunnit! Det syns inget i lungsäcken och i skelettet längre. Så oväntat! Och så underbart!

Cellgifterna tycks ha fungerat otroligt och oväntat bra. Och nu ringde hon mig nyss och berättade detta. Hon vill att jag ska göra en PET-röntgen för att fastställa om det verkligen bara är en tumör kvar. Den sitter tydligen illa till och går förmodligen fortfarande inte att operera, men om det nu bara är en tumör kan det kanske gå att stråla eller specialbehandla den på något vis.

Plötsligt öppnar sig möjligheter som jag för längesedan slutat hoppas på. Jag har ju fått höra att det inte går att bota cancern, att jag befinner mig i det palliativa skedet och att det troligaste är att jag bara har månader kvar att vänta mig.

Det kan hända att så är fallet fortfarande, ingenting är säkert, men ... tänk om det går att stoppa cancern!

Hon gav mig plötsligt så mycket hopp. Vilken underbar vändning. Vilken fin läkare! Jag kan knappt tro att det är sant. Tänk om jag ändå ska få leva ....

Tack för alla lyckönskningar inför läkarbesöket. Det verkar som om de hjälpt.

Jag befarade att cancern accelererat, men röntgen och blodprov ser bra ut så jag slipper starta om med cellgifter just nu.

Värken i lederna kommer sig antagligen av utsättningen av cellgifter trodde läkaren. Värken i bröstet får jag fortsätta att ta morfin för. Läkarna ska titta närmare på röntgenbilderna igen och vi ska förstås följa upp med fler undersökningar, men som det verkar har cancern lugnat ner sig.

Jag borde vara själaglad, men just nu är jag bara tårögd och så oändligt trött. Jag känner mig stel och sjuk trots de positiva beskeden.

Detta att leva "under hot" är inte lätt. Jag inser att jag gjort det sedan cancern upptäcktes i min kropp för fyra år sedan. Hotet har varit större vissa tider - särskilt då läkarna sagt att det inte finns något att göra - och minskat andra tider, men så länge jag inte blir friskförklarad, är det fortfarande något som påverkar mig.

Jag har sovit i flera timmar nu ikväll och ska lägga mig att sova vidare för natten. Kanske jublar jag imorgon?

TACK! Jag har varit på fina Frötuna gård där Cancerrehabfonden bjudit mig och andra cancerpatienter på en rehabvecka full av omtanke, omvårdnad och ombonad tillvaro. Underbart!

Vi fick vistas i vacker miljö och stilla oss i mindfulness och yoga, äta gott och nyttigt, lära oss om kostens betydelse, delta i gruppsamtal och ha individuella samtal om våra livssituationer med kronisk cancer eller färdigbehandlad cancer. Och hur vi kan leva så gott som möjligt efter det vi varit med om. (Klicka på bilderna nedan, så syns de tydligare!)

         
Det var så skönt att känna sig så omhuldad. När vi inte hade samtal och föreläsningar promenerade jag i de vackra omgivningarna, sov i mitt egna fina rum, badade bastu och doppade mig i bassängen utomhus, fick skön massage och gick till dukat bord. Det kändes lyxigt.  

Att berätta om och prata om sina upplevelser av sjukdom och sjukhusvistelser var både bra och jobbigt. Cancern sätter sina spår. Men det var fantastiskt att få möta så många fina och varma människor som alla varit sjuka. Alla så olika varandra men med cancern som gemensam nämnare.

Under mindfulnessövningarna satt vi i ett litet orangeri med tända värmeljus på varma fårskinn. Jag kände att jag ville ta med mig den sköna känslan hem och skapa mig ett eget ställe där jag kan känna mig omfamnad och samla mig. Så väl hemma idag på Luciadagen tog jag reda på var man kan köpa fårskinn. Jag och min man åkte till en gård i närheten av var vi bor och köpte var sin julklapp till varandra: fårskinn.

Här nedan är mitt varma sköna ekologiska fårskinn som jag kan sitta hemma och meditera på.

Nu har vi gått in i den mörkaste tiden på året. November fram till mars kan verkligen vara jobbiga månader, ofta ofta grått och mörker, även om det finns undantag, som den mysiga julen och en och annan solig skidtur mitt i vintern över snötäckt åker. Hela kroppen skriker att den vill sova och gå i ide, men jag försöker släpa mig fram i dimman, vända humöret och hitta orken.

Idag lyste i alla fall solen en stund när jag satt på tåget mot stan och då kändes det bättre. Jag jobbade eftermiddag och fick lite ork och energi till sist. Jag gillar ju mitt jobb och vill kunna vara positiv på jobbet.

Hoppas nu att den kurator jag ska få träffa på sjukhuset, kan ge mig lite tips på förhållningssätt så jag klarar av min oro och mitt liv som sjuk i (just nu vilande) cancer bättre.

Något som redan har gett mig kraft och glädje är att jag fått besked att jag i december ska få delta på en rehabvecka för cancerpatienter. Det är Cancerrehabfonden som ordnar detta och det känns så bra! Jag tror verkligen att jag behöver det nu.