Leva under hot

Tack för alla lyckönskningar inför läkarbesöket. Det verkar som om de hjälpt.

Jag befarade att cancern accelererat, men röntgen och blodprov ser bra ut så jag slipper starta om med cellgifter just nu.

Värken i lederna kommer sig antagligen av utsättningen av cellgifter trodde läkaren. Värken i bröstet får jag fortsätta att ta morfin för. Läkarna ska titta närmare på röntgenbilderna igen och vi ska förstås följa upp med fler undersökningar, men som det verkar har cancern lugnat ner sig.

Jag borde vara själaglad, men just nu är jag bara tårögd och så oändligt trött. Jag känner mig stel och sjuk trots de positiva beskeden.

Detta att leva "under hot" är inte lätt. Jag inser att jag gjort det sedan cancern upptäcktes i min kropp för fyra år sedan. Hotet har varit större vissa tider - särskilt då läkarna sagt att det inte finns något att göra - och minskat andra tider, men så länge jag inte blir friskförklarad, är det fortfarande något som påverkar mig.

Jag har sovit i flera timmar nu ikväll och ska lägga mig att sova vidare för natten. Kanske jublar jag imorgon?